einzigartig

Tänkte dra min summering av tiden i gymnasiet. Men vad ska jag berätta och hur ska jag egentligen börja?

Ettan
Jo, man kan alltid börja med att jag sprang vilse i Gullmars, för att sedan ta beslutet att åka till Globen Station och gå därifrån (man kan ju trots allt se KGG när man åker förbi med tunnelbana). Hittade tillslut. Satt som ett nervöst gnu i arenan för att bli indelad i tre olika klasser, och jag tyckte att vår klass kammade hem den snyggaste killen av alla medieelever och i skolan.
Sen minns jag inte så mycket mer. För första gången i mitt liv började jag skolka och mina betyg sänktes helt. Människorna i min klass var helt underbara, tyckte jag, men jag hittade ingen jag verkligen passade med. Men det finns fina minnen från ettan ändå och jag blev äntligen accepterad för den jag var, och människor verkade inte ha något emot att jag var som jag var eller såg ut.

Tvåan
Åh, det här året hittade jag min anledning med det stora Aet till att besöka skolan igen (att jag hade missat honom ett helt år - katastrof). Hade ingen ogiltig frånvaro what so ever, och var borta från skolan ungefär 3 dagar sammanlagt. Började hänga intensivt med Lasse i mitten av oktober. Och nä, näähäää, en tjej och en kille kan väl inte vara nära vänner UTAN att ha känslor för varandra... Bahh. Tråkiga rykten.
Jag gjorde något jag aldrig gjort förut på vårterminen och alla som jag inte ville skulle få reda på det, fick reda på det. Har nog aldrig ångrat något så mycket i mitt liv, och jag får fortfarande ångest när jag tänker på det.
Men betygen höjdes, trots att jag för första gången fick smaka på hur det var att få ett IG i betyg. Lyckades dock rädda upp det och studierna gick bättre än året innan.

Trean
Well... vad ska man säga? Aldrig tidigare har jag varit så skoltrött som jag varit under tredje året. Inte ens när jag började. Var lite rebellisk och struntade i hur det gick, men klarat mig med fina betyg ändå. Sen har jag aldrig förut varit så våldsbenägen som under detta år. Har aldrig förut haft tanken att jag velat dunka någons huvud i väggen så hårt att skallen spräcks, eller bara skada en person så illa att den tappar medvetet.


Men nu står jag här. Om två dagar tar jag studenten. Nu är det nära. Nu är allt klart. Och jag kommer sakna alla människor i skolan, även dom jag aldrig pratat med. Jag kommer sakna tryggheten. Jag kommer sakna att någon annan tar hand om mitt liv. Hur kommer jag klara mig? Kommer jag klara mig? Jag är fan inte säker. Och jag kommer aldrig träffa dessa människor i mitt liv igen antagligen - och det skär i mitt hjärta.