einzigartig

Det är någonting speciellt med Spanien. Mil Palmeras och människorna där. Det var där jag började se mig själv i ett nytt perspektiv. Det var där jag började älska mig själv.

Man kunde i princip se ut hur som helst utan att få alla dessa bitchiga fjortisblickar. Jag kunde klä mig utan att sticka ut. Jag var jag och jag fan älskade det.

Bäst var det nog på stranden. Där fanns alla olika sorters kroppar. Och jag gjorde någonting som aldrig skulle falla mig in att göra i Sverige: Jag solade topless. Det är sant, och jag måste erkänna att jag fan älskade det. Varje sekund. Tuttarna svajade i vädret men jag brydde mig inte ett piss.

Jag liksom njöt av uppmärksamheten som jag fick. Blickarna. För det föll mig in att det kanske finns någon där ute som faktiskt tycker om en fet tjej med alldeles för små tuttar och stor röv. And hey, då är jag den perfekta.

Annars då... jo, det var perfekt. Vi vaknade. Käkade frukost. Badade till cirkus tre-fyra varje dag. Hem. Käka lunch. Underbara siesta. Umgicks lite och käkade middag vid nio-tio.

Jag fick ju så klart hemlängtan efter sju dagar. Det hände inte så mycket, och jag började sakna Stockholm (the capital of Scandinavia, haha).

Men jag måste även erkänna att jag saknar den gula soffan. Jag saknar bar-gatan. Stranden. Paellan. Trevliga servitören. Ja, jag saknar faktiskt till och med alla rabieskatter.

Mil Palmeras vad precis det jag behövde för att finna mig igen. Alla behöver en bit av denna lilla by. Bli lite isolerad från alla kroppskrav och bara kunna njuta.

Dagen började med att Jeanettes (brors flickvän) mamma kom och hämtade upp oss. Åkte in till Arlanda. Checka in. Pressbyrån. Ont i halsen. Host host. Tiden gick väldigt långsamt, så vi drog in till parfymtjosanet vid taxfree'n.

Efter det gick vi tvärsöver till ett café och vem ser vi om inte självaste Magnus Uggla! Jag blir helt hyper och smsar (såklart) till Kim! Det var helt sjukt... Uggla liksom! Krullet. Kortisen. Kung i baren och pom pom. Det var grymt. Uggla är ju min babe!

Anywho. Tiden gick i alla fall och plötsligt var vi i planet. Jag satte mig vid fönstret och, tro det eller ej, men jag var inte ett dugg nervös. Bara satt där. Planet lyfte och det var så jäkla coolt att se allt uppifrån. Var ju i och för sig helt inställd på att vi skulle dö, så att några lufthackor och skakningar gjorde absolut ingenting.

Det läskigaste på hela resan var när vi skulle ut kliva på den läskiga stegen från planet... Så... men vi klarade oss och landade i Murcia. Ut från planet och mötet med den fuktiga, varma och stekande luften var en annorlunda känsla. Hittade väskorna rätt snabbt. In i taxin och så var vi på vägen till Mil Palmeras.

Lägenheten var sjukt fin. Första dagen packade vi upp lite snabbt och drog ner till stranden på en gång. Lade ut handduken och sedan kikade jag över Medelhavet. Hade sanden mellan tårna och allt kändes underbart!

Och där var han. Gick gåendes i vattnet. Världens vackraste ögon och jag föll - bokstavligen... Eller ja, snubblade rejält! Det var en jävla grop i vattnet som jag omöjligt kunde veta om. Jag snubblade och hade mig. Han tittade. Jag flinade och skratta. Och han bara log. Sådär jättefint. Jag smälte. Kan bero lite på att solen stekte. Men han var så vacker.

Sedan såg jag honom aldrig igen. But what a beauty. Å han var typ den enda snygga där nere som jag stötte på. Tragiskt, men sant. Fanns ju mest turister där och hur kul är det att ragga upp en rödhårig skott? Eller en blond liten svensk? Nä, precis.

Mer summering av resan kommer imorgon. Jag orkar inte skriva och ni orkar säkerligen inte läsa mer. Ha det så gött till dess.

CIAO!