einzigartig

Innan jag skulle träffa Kim, när jag fortfarande var i Bålsta, träffade jag på en kille. Han distraherade mig så att jag råkade trampa i en spya. Not fresh. I alla fall, han presenterade sig som Kongo, 25 år med en dotter, boende i Bro. Som alltid när killar flirtar med mig, blev jag dryg. Och helt ur luften sa jag att jag var påväg in till Stockholm för att träffa en manlig vän som jag typ var på G med. Med tiden förvandlades min fantasikille till serb, och för att göra det smidigt sa jag att vi gick i samma skola. En sådan kliché. Varför jag valde att killen (vi uteslöt namnet, pjuuu) skulle vara från Serbien har jag ingen aning om. Jag vet inte ens om jag känner en serb. Det enda jag inte ville ha var en svenskt fantasi(tragisk)pojkvän, och tja... det landet var det första som dök upp i mitt huvud. Så konstigt.

Och det slår mig vilket ass jag verkligen är.

Jag vet verkligen inte varför jag har så svårt att binda mig, och våga ge killar en chans. Men jag gör det i alla fall inte. Om jag märker att en kille är intresserad blir jag dryg och elak, så att han går vidare. Jag hatar verkligen den delen av mig. Värre är det om det är en kille som jag tycker om, som visar intresse. Wow, vilka komplikationer!

Nu undrar jag bara hur jag ska få bort det här tvivlet. Det är så jobbigt! Och jag får alltid ångest efteråt. Synd att pepparkakor inte gör en snällare, eller att det fanns någon sorts piller som gör en till världens goaste person. För jag är bara så elak elak elak elak.

Men liksom... den här gången. Är det ändå lite okej?

För det första: Han var tjugofem
För det andra, tredje, fjärde, femte och sjätte: Han hade en dotter.

Nä, det är väl inte det. Jag mår fortfarande lite dåligt. Jag är en hemsk människa.