einzigartig

Det är någonting speciellt med Spanien. Mil Palmeras och människorna där. Det var där jag började se mig själv i ett nytt perspektiv. Det var där jag började älska mig själv.

Man kunde i princip se ut hur som helst utan att få alla dessa bitchiga fjortisblickar. Jag kunde klä mig utan att sticka ut. Jag var jag och jag fan älskade det.

Bäst var det nog på stranden. Där fanns alla olika sorters kroppar. Och jag gjorde någonting som aldrig skulle falla mig in att göra i Sverige: Jag solade topless. Det är sant, och jag måste erkänna att jag fan älskade det. Varje sekund. Tuttarna svajade i vädret men jag brydde mig inte ett piss.

Jag liksom njöt av uppmärksamheten som jag fick. Blickarna. För det föll mig in att det kanske finns någon där ute som faktiskt tycker om en fet tjej med alldeles för små tuttar och stor röv. And hey, då är jag den perfekta.

Annars då... jo, det var perfekt. Vi vaknade. Käkade frukost. Badade till cirkus tre-fyra varje dag. Hem. Käka lunch. Underbara siesta. Umgicks lite och käkade middag vid nio-tio.

Jag fick ju så klart hemlängtan efter sju dagar. Det hände inte så mycket, och jag började sakna Stockholm (the capital of Scandinavia, haha).

Men jag måste även erkänna att jag saknar den gula soffan. Jag saknar bar-gatan. Stranden. Paellan. Trevliga servitören. Ja, jag saknar faktiskt till och med alla rabieskatter.

Mil Palmeras vad precis det jag behövde för att finna mig igen. Alla behöver en bit av denna lilla by. Bli lite isolerad från alla kroppskrav och bara kunna njuta.