einzigartig

Är det inte konstigt hur mogen man kan vara i sina drömmar? Inatt, till exempel, drömde jag att jag hade en liten bebis. Flicka. Visste inte vem pappan var. Kommer inte ihåg förlossning. Mindes inget förrän jag gick med henne i min famn, när jag skulle åka tunnelbana någonstans. Det var bara hon och jag. Och jag var inte ett dugg rädd eller vilsen eller hade någon sorts negativ känsla.

Jag kände mig bara så jävla hel när jag gick med min lilla flicka i famnen. Se hennes vackra ögon. Hennes små fingrar. Urgulliga leende. Och hon var liksom intelligent. Man kunde se det i hennes ögon. Hon skrek inte. Var bara tyst och uppmärksam och stilla... Och... och helt underbar.

Samtidigt gick jag där som världens stoltaste (och mognaste) mamma till världens finasta barn...


Drömmar är allt bra konstiga.