einzigartig

Har ni varit med om den här bisarra känslan att vilja skratta och gråta samtidigt? Fast egentligen är utgångspunkten detsamma. Man vill skratta för att allting känns så jävla patetiskt, och gråta för samma sak. Jag har funderat på ett blogginlägg ett bra tag nu. Ehm, men jag vet inte hur jag ska formulera mig. Det är så svårt. Jag kan verkligen inte skriva om allvarliga saker. Det är faktiskt rätt trist, då jag faktiskt kan vara allvarlig (svårt att tro, huh).

Är det inte otroligt hur lätt ens självförtroende kan rubbas när man är intresserad av någon? Nu pratar jag generellt. Jag och Lasse pratade om det här ämnet tidigare idag (ah, förlåt för att jag gör dig så tjejig Lars ;-)). Grejen är den att man kanske inte tycker att man är så jävla ful, men varför skulle just han var intresserad av just mig? Vad fan är det som gör mig så jävla speciell att han blir fascinerad av just mig? Och sure, jag kanske inte är så jävla ful men han är fan hundra gånger vackrare än jag.

Jag har försökt så många gånger och misslyckats. Det har fått mig att börja tvivla. Jag vet att det låter skitbarnslig och nördigt men... Tänk om jag aldrig hittar någon? Jag börjar bli nojig. Nästan alla i min omkrets har åtminstone haft ett seriöst förhållande förutom jag. Dom hittar någon, och själv går jag runt och pratar typ... bajs. Är det verkligen inte en endaste själ som vill prata lite skit med mig?

Jag börjar bli så jävla trött på det här. Vill inte längre. Men hur ska man våga ta steget? Hur ser man om någon är intresserad? Går det ens? Om man själv är ett nervvrak... Hur ska man då veta?

Och tänk om... Tänk om jag faktiskt aldrig kommer hitta någon. Tänk om det inte är endaste människa där ute som är intresserad av mig.

Ah, nojig nojig nojig.