einzigartig

Ibland behöver man få falla rejält för att orka kämpa sig upp igen. Det blir bara jobbigt att få falla halvt, för att sedan bli uppdragen igen. Låt mig falla. Djupt. Låt mig få ensam klättra upp. Inga jävla hopp ner i diken. Mer likt bungyjumping från Mount Everest.

Jag tror att jag aldrig riktigt fått sörja. Sådär jättemycket som rensar hela ens skalle och man kan få börja om från en helt ny kula. Aldrig. Bara små snuttar. Då och då. Mest i hemlighet. Jag vet att det tabu att tycka synd om sig själv, men jag gör det. Alla gör väl det ibland. Inte för att jag tror att jag fått uppleva mest hemskaste saker av alla. Absolut inte. Men varför kan man inte få tycka synd om sig själv ändå?

För helt ärligt. Jag har fått uppleva en rad många otrevliga saker. Jag skulle lätt kunna rada upp allting, men jag gör det inte. Skulle låta överdrivet.

Men låt mig få sörja någon jävla gång. Låt mig få falla. Låt mig få slippa. För jag har inte kraften att vara stark snart. Har bara lust att skita i praktiken. Skita i skolprojektet. Hoppa av skolan.

Men då är jag ju bara en förlorare. Eller hur var det nu igen?


Let me rise, let me fall
Let me breathe
I wanna lose control, I'm not afraid to lose it all
Let me break, let me crawl
Cause I will get back up again if you let me fall