einzigartig

Ibland blir jag fascinerad över hur fantastiskt elak jag kan bli. Okej, det är absolut inte bra att vara det. Man ska ju vara god och snäll och allt det där. Men jag kan bli riktigt elak. Eller kaxig. Eller bitchig. Eller vad du nu vill kalla det. Kanske en blandning av allt det där.

Som inatt. Jag och Ullis träffade på dom mest snällaste killarna jag någonsin träffat. Jag menar, dom skjutsade mig ända till Bålsta. Vilka gör sånt!? I alla fall. Dom var supertrevliga. Och jag var superkaxig. Eller jag mådde dåligt som ett as, och träffa på trevliga människor då var inte det jag ville. Och när jag var sådär pissigt dålig att jag höll på att spy, ville ena killen mysa med mig. Jag menar, hallå!? I'm about to vomit, tror han då att jag vill hångla. Nej tack. Förresten var han ett antal år äldre än mig.

Men trevliga var dom. Och jag är elak. Att dom fortfarande ville ta hand om mig. Sjuk värld. Blir man fascinerad av kaxiga personer? Attraheras man av dom? Jag vet inte... Eller alltså, jag kan ju tycka att det är rätt hett med såna killar... Men ändå.

Ändå.