Kämpigt
Det var för någon vecka jag insåg hur mycket jag lämnar ut av mig själv på min blogg. Här. Och så slog det mig att människor som står mig nära faktiskt läser det här, och även människor som bara är ytliga bekanta. Sedan... sedan finns det människor som jag tycker om, men som jag aldrig skulle vilja att dom läste min blogg. Dom hittar den. Antagligen. Dom kanske har gjort det. Vad vet jag. Och jag vill inte det.
Samtidigt blir det jobbigt för mig. Jag tyckte om att kunna få skriva hejvilt om allting utan att riktigt bry mig. Nu måste jag tänka igenom noga varenda gång jag knappar in på skärmen. För oavsett hur mycket jag än tycker om dessa människor vill jag ändå ha en gräns. Jag vill inte att dom ska veta allt för att... Det är svårt för mig.
Jag vill inte berätta allt. Inte på det här sättet i alla fall. Därför blir allting dubbelt jobbigt, och tredubbelt så tråkigt att läsa. Så ytligt och platt.
Samtidigt blir det jobbigt för mig. Jag tyckte om att kunna få skriva hejvilt om allting utan att riktigt bry mig. Nu måste jag tänka igenom noga varenda gång jag knappar in på skärmen. För oavsett hur mycket jag än tycker om dessa människor vill jag ändå ha en gräns. Jag vill inte att dom ska veta allt för att... Det är svårt för mig.
Jag vill inte berätta allt. Inte på det här sättet i alla fall. Därför blir allting dubbelt jobbigt, och tredubbelt så tråkigt att läsa. Så ytligt och platt.
Kommentarer
Trackback
