einzigartig

Jag håller förtillfället på att läsa sista boken ur Twilight-serien av Stephenie Meyer. Sen redan första boken har man fått läsa att Bella vill bli en vampyr så att hon kan få vara med Edward föralltid. Många kanske inte fattar grejen. Inte Edward. Inte Jacob. Men jag förstår henne. Fullständigt. Visserligen är det mycket som man måste offra om man nu skulle välja ett liv som en vampyr (tja, det här låter väldigt fjantigt, men om det faktiskt fanns vampyrer vilket jag gärna vill tro. Sen att man kan leva så som familjen Cullen gör, skulle det vara helt awesome).

Hittar man sin störst stora kärlek skulle man kunna offra det mesta. I alla fall jag. Klart man skulle kunna gå genom eld och vatten för den personen. Stark, passionerad, evig kärlek.

Det som jag dock skulle kunna känna vara jobbigt är att till en början inte få träffa min familj. Speciellt mamma. Och aldrig träffa min vänner igen. Hitta på en dödshistoria. Ett plan som kraschar. Jag är dödssjuk. Vad som helst. Efter det skulle det nog vara att se dom dö. På riktigt. Bara veta om att nu finns dom inte här längre. MEN jag skulle ju fortfarande ha min... "Edward". Forever and ever and ever...

Tillsist... det tredje. Det skulle nog vara att förlora mitt hjärta - fysiskt. Ibland, när jag ligger i min säng på kvällarna, är det mitt hjärtas dunkande som får mig att vilja fortsätta leva. Dunk, dunk, dunk. Även fast jag ofta får hjärtklappningar, eller att den bara dunkar i otakt av någon anledning, så är det mitt hjärta. Det organ som håller mig i liv. Varenda kroppsdel kan domna av och jag kan hamna i koma men så länge hjärtat lever, lever jag.

Fast nu är det så att en vampyr inte behöver ett hjärta för att leva. Men det där dunkande är mysigt ibland ändå.