einzigartig

Ögonen är blöta av tårar och snoret rinner ner över läpparna. Så jävla ofräsch man kan bli. Och han är egentligen inte värt det här. Inte en endaste tår eller snordroppe. Han förtjänar inte ens att bli tvingad att dricka mitt kiss eller tvingas springa runt i Stockholm naken med en påle uppkörd i hans röv.

Han ligger liksom under den skalan. Han förtjänar egentligen absolut ingenting. Ändå sitter jag här och bölar för att jag tvingas till hans umgänge. Jag hatar det. Varenda liten cell i min kropp skriker av motstånd. Hela tiden, varenda gång.

Ändå kan jag inte låta bli att bryta samman. Falla sönder lite till. Så mycket påminnelse. Att tvingas se allting än en gång. Repeat. Eller som en skiva som hackar.

Och kanske är jag en sån hemsk människa, att det här är allt det jag förtjänar.