Kasta in mig i verkligheten nu
Idag har jag verkligen tänkt. Mycket. Och jag har insett. Alltet är så patetiskt. Eller jag. Jag är alltet. Patetisk alltså. Medan alla andra börjar leva sitt liv, sitter jag fast i min lilla patetiska fantasivärld. Det är nästan så att jag faller en bit bakåt varje dag. Så det är bara att slänga fram barbiedockorna och legot redan nu. Jag kommer ändå behöva det inom en snar framtid.
Jag är 18 år, och vad har jag åstadkommit? Ingenting. Varje dag har jag bara legat och drömt om en massa saker. Har velat det. Och det. Och det. Och det. Samtidigt som jag har velat och drömt, har andra skaffat det. Men inte jag. Nej, nej. Verkligen inte. Brrr, vad läskigt... suck.
Vågar inte helt enkelt. Vågar ingenting. Jag kan inte prata med människor. Blir mer typ "ah, fint väder, HEHE". Roligt att prata med såna? Nej. Jag vågar inte ta för mig. Vågar inte göra bort mig. Vågar ta mig fan ingenting. Orkar inte vara för på. Vill att människor ska känna att dom VILL umgås med mig, och inte för att dom känner sig tvingade till att göra det.
Sorligt. Jag måste förändra mig. Men hur? Hur fan gör man?
Jag är 18 år, och vad har jag åstadkommit? Ingenting. Varje dag har jag bara legat och drömt om en massa saker. Har velat det. Och det. Och det. Och det. Samtidigt som jag har velat och drömt, har andra skaffat det. Men inte jag. Nej, nej. Verkligen inte. Brrr, vad läskigt... suck.
Vågar inte helt enkelt. Vågar ingenting. Jag kan inte prata med människor. Blir mer typ "ah, fint väder, HEHE". Roligt att prata med såna? Nej. Jag vågar inte ta för mig. Vågar inte göra bort mig. Vågar ta mig fan ingenting. Orkar inte vara för på. Vill att människor ska känna att dom VILL umgås med mig, och inte för att dom känner sig tvingade till att göra det.
Sorligt. Jag måste förändra mig. Men hur? Hur fan gör man?
Kommentarer
Trackback
