einzigartig

När jag var liten funderade jag ofta på hur livet skulle vara om sisådär tio år. Jag tänkte på allt som jag antagligen hade hunnit med. Allt som jag bara önskade på att få göra då när jag var mindre. Hade jag vetat då hur jag är nu, skulle jag ha blivit besviken. Så in i helvete besviken på mig själv.

På något sätt trodde jag att allting skulle ordna sig när man blev äldre. Alla krav skulle försvinna. Det skulle kännas enklare att andas. Det skulle faktiskt vara skönt att vara vid liv. Jag trodde naivt på att jag skulle ha lyckats.

Då var jag 8 år. Nu är jag 18. Och livet är det exakt samma som då, fast med andra omständigheter. Och allt jag ville säga är förlåt. Förlåt till dig lilla Yvette. Förlåt för att jag inte uppnådde dina förhoppningar. Förlåt för att jag inte kämpade. Förlåt för allt. Du-Vet-Vad. Du förtjänade något så mycket bättre än det här.