einzigartig

Idag när vi såg den där filmen, Leon, var det någon sorlig scen. Blödig som jag har blivit det senaste året höll jag på att gråta en liten skvätt. Men så tänkte jag att fan nej. NEJ, jag ska inte grina. Och så gjorde jag inte det. Så lätt var det. Easy as a pancake as we say it in Sweden.

Ibland önskar jag att jag var lite mer som när jag var mindre. Total känslokall. Jag grät aldrig. Någonsin. Gjorde jag illa mig började jag skratta. Hände det något jobbigt blev jag kanske arg eller irriterad, men jag grät aldrig. Sure, det är skönt att lätta på trycket. Det är skönt att släppa ut några känslor sådär ibland. Men helvete. Inte hela tiden. Inte gå runt som en mänsklig vattenslang.

Och tänk om jag ändå kunde vara så bestämd hela tiden. Nej, jag vill inte och då händer det inte. Eller: Ja, jag vill det och då händer det. Men det verkar inte bli så just nu. Nu ska jag fokusera på att ta över kontroll över mina ständiga anfall av PMS.