einzigartig

Jag har tänkt rejält på hur jag mår egentligen. Ni vet, sådär på riktigt. På ett allvarligt stadium. Inte dom här ytliga känslorna som kommer och går, och kan ändras efter fem sekunder. Glad, arg, irriterad etcetera.

Har väl alltid känt att i grund och botten är jag väldigt nedstämd. Men nu har jag allvarligt börjat tänka på om jag är deprimerad. Inte nedstämd, utan deprimerad. Det är en jävligt stor skillnad på dom två orden. Nedstämd är alla någon gång. Man känner sig lite låg. Lite ledsen. Men den känslan kommer och går.

Idag har jag varit helt själv (95% av dagen i alla fall). Huset jag bor i ser ut som ett bombnedslag. Det ligger kläder överallt. Disken sprider sig för varje minut som går. Saker ligger på golvet. Smutsen ökar. Det har bara gått en jävla dag. Knappt det. Och jag bryr mig, ärligt talat, inte.

Det må vara en hårfin skillnad mellan depression och lathet. Jag kanske bara är jävligt lat. Vad vet jag. För jag är fortfarande inte säker på att jag är deprimerad. På riktigt så att säga.

När jag är med andra, när jag gör saker kan jag på något sätt förtränga mina känslor. Visst jag kan vara glad. skratta. Jag kan bli ledsen. Gråta. Jag kan vara allvarlig. Diskutera (på en lätt nivå i alla fall). Men så fort jag är själv ägnar jag oftast inte på en endaste glad tanke.

Jag kanske bara inte är en glad människa helt enkelt. I grund och botten. Jag ältar saker som kan ha hänt för fyra år sen. Det är knappast något positivt. Och när jag väl ägnar mig åt en sorglös tanke, är det oftast bara en dröm som aldrig har inträffat.

Men jag kanske inte är deprimerad. Jag kanske bara inte är belåten med vad livet har låtit mig gå igenom. För det är ändå en massa jävla skit jag har fått sett och upplevt. Mer än vad ni kan ana, och mer än vad ni har fått läsa om här.