einzigartig

Det bara slog mig när jag satt i min brors bil. Bara sådär. Jag har gjort det förut och det betyder att jag måste kunna göra det igen.

Okej, ska berätta från början. Det fanns en tid då jag tyckte om en kille skitmycket. Seriöst. Det var nästan äckligt mycket. Jag hade en stor, fet crush på honom i flera år. Galet och rätt mycket patetiskt. Fick panik varenda gång jag var i samma rum som honom. Kunde knappt prata med killen och när jag väl öppnade käften lät det mest "glurgiliglur" typ.

Tillslut insåg jag att det här inte kunde fungera för fem öre. Det var kämpigt till en början, men det har gått över totalt. Jag pratar med honom. Jag vistas i samma rum som honom. Och jag känner ingenting. Han är ingenting för mig förutom en skittrevlig grabb (lite för grabbig ibland).

Och idag känner jag exakt likadant. Hjälplösheten. Men jag vet att jag kan komma över det. Det kommer ordna sig, det gör det alltid Jo, det löser sig, så brukar allt bli. Det kommer fixa sig till slut. Det är inget tvivel om, fast nu känns skiten sur och flera mil ifrån. Det ordnar sig...

HA! Jag älskar när jag känner såhär.