einzigartig

Vad vet jag om en trasig barndom egentligen? Vad vet jag vad som är "normalt" att växa upp med? Var det jag som gick på det där golvet fullt med glassplitter? Blödde jag utan att visste om det? Reagering var lika med noll.

För allt jag kommer ihåg var ensamhet. Övergivenhet. Tomhet. Mestadels av mitt liv har jag spenderat själv. Varför vet jag inte. Tyckte (väl) inte att jag var så jävla annorlunda än alla dom andra.

Men nu. Nu när jag tänker efter förstår jag... kanske. Jag var den tjocka. Den blyga. Tjejen med platt, fettigt och alldeles för tråkig frisyr. Konstiga kläder. Och jag visste fan ingenting. Vågade inte ta för mig. Hatade att prata inför människor. Var alldeles för ärlig. För godtrogen.

Hur kunde dom inte låta bli att inte välja ut mig som offer? Det är egentligen helt förståeligt. Trycka ner den mest svaga och misslyckade. För nej. Jag var aldrig stark. Jag var aldrig starkare än dom. Tyckte aldrig att dom gjorde något fel. Bara undrade varför. Och vad.

Dom skapade mig. Jag skapade aldrig mig själv. Det var dom. Därför kan jag helt plötsligt börja hata mig själv. Är som fast i en kropp, i en person, som jag avskyr. Och jag kommer ingenstans. Kan inte skaka av mig den här personen.

Jag bär på en förbannelse. Jag bär på det här som dom alltid kommer koppla mig med för resten av våra liv.

Kanske är det jag som är glassplittret på golvet.