einzigartig

Jag känner dig mer än vad du tror att jag gör, eftersom du är väldigt öppen i din blogg. Jag tror inte att du tänker på att människor i din närhet läser det du skriver. Men det gör vi.

Ungefär sådär sa en person till mig för några veckor sedan (på höstlovet för att vara noggrann). Och det är sant. Jag är jävligt öppen i min blogg, och jag är egentligen medveten om att människor läser det här. Men jag tänker aldrig att ni verkligen läser, förstår ni? Att ni skulle finna mina ord intressanta.

Det tragiska är att människor måste läsa min blogg för att veta vem jag är. Det är inte ofta jag öppnar mig för personer face to face (ibland är engelska uttryck bara för underbara). Visst har jag börjat med det lite smått nu, men det är långt ifrån mycket. Sedan finns det faktiskt saker som jag håller inom mig. Som inte ens ni har fått läsa om. Saker som jag har fått upplevt. Saker som jag har känt. Saker som jag skäms för att jag känt och har gjort.

Jag känner att jag har fått uppleva så mycket, men det kan vara små bagateller i jämförelse med vad andra har fått uppleva. Känner att mitt stora problem är att mina problem är så pass små att dom knappt kan kallas problem, men dom gör lika ont för det (för att citera Snook)...

Bloggen är bara ett underbart verktyg att få ur mina problemtankar... Jag kanske njuter av vetenskapen att människor faktiskt får ta del av mitt innerst. Vad vet jag?