Vems val är det egentligen?
Pest eller kolera. Vad väljer du?
Ungefär så kändes det när jag fick två alternativ som jag skulle välja mellan... eller nja, nästan bara. Inte riktigt...alls. Frågan var;
Would you rather...
Not be able to sleep for 2 weeks straight or Repeat the worst day of your live over and over again?
Vem skulle vilja uppleva det allra värsta minnet som man håller inom sig om och om igen? Skulle man inte hellre vilja vara ständigt trött och irriterad i två veckor då? Det kommer i alla fall gå över tillslut...
Men faktum är att jag inte riktigt vet vad som är det allra värsta minnet jag bär på... tragiskt nog. Antar att jag skulle få uppleva stora delar av min barndom om och om igen i sådana fall. Inte många vet vad jag verkligen har fått uppleva. Vad jag har fått sett med mina ögon.
All rädsla. All besvikelse. Att bli lämnad kvar. Nersmutsad och bortglömd. Skulle ni tro på mig om jag berättade min livs historia? För när jag berättar den högt för mig själv låter allt så himla löjligt, och det låter som att jag hittar på lite allt eftersom. Tragiskt nog gör jag inte det och det smärtar ju lite i hjärtat och i själen.
Jag kan ibland få någon tankeställare och tänka "Fan, har jag verkligen gått igenom allt det här? Hur har jag klarat mig egentligen! Hur att jag orkat?". Men det har varit mitt liv. Jag har inga andra minnen att jämföra med. Jag har inte haft något annat val än att fortsätta att kämpa.
Allt har förstås påverkat mig väldigt mycket psykiskt. Å allt jag tänker får mig att känna mig obekväm i samhället. Jag passar inte in. Ni ska bara veta hur många tvångstankar jag har. Hur mycket jag analyserar era rörelser och handlingar.
Vad betydde den där blicken egentligen? Varför gjorde han så för? Märker dom att jag inte passar in? Kan dom läsa av det jag tänker? Är allt bara fejk? Leker han bara med mina känslor?
Men jag måste erkänna att jag ändå är rätt stark men ändå så svag. Stark för att jag orkar gå upp för sängen varje dag. Svag... för allt.
Ungefär så kändes det när jag fick två alternativ som jag skulle välja mellan... eller nja, nästan bara. Inte riktigt...alls. Frågan var;
Would you rather...
Not be able to sleep for 2 weeks straight or Repeat the worst day of your live over and over again?
Vem skulle vilja uppleva det allra värsta minnet som man håller inom sig om och om igen? Skulle man inte hellre vilja vara ständigt trött och irriterad i två veckor då? Det kommer i alla fall gå över tillslut...
Men faktum är att jag inte riktigt vet vad som är det allra värsta minnet jag bär på... tragiskt nog. Antar att jag skulle få uppleva stora delar av min barndom om och om igen i sådana fall. Inte många vet vad jag verkligen har fått uppleva. Vad jag har fått sett med mina ögon.
All rädsla. All besvikelse. Att bli lämnad kvar. Nersmutsad och bortglömd. Skulle ni tro på mig om jag berättade min livs historia? För när jag berättar den högt för mig själv låter allt så himla löjligt, och det låter som att jag hittar på lite allt eftersom. Tragiskt nog gör jag inte det och det smärtar ju lite i hjärtat och i själen.
Jag kan ibland få någon tankeställare och tänka "Fan, har jag verkligen gått igenom allt det här? Hur har jag klarat mig egentligen! Hur att jag orkat?". Men det har varit mitt liv. Jag har inga andra minnen att jämföra med. Jag har inte haft något annat val än att fortsätta att kämpa.
Allt har förstås påverkat mig väldigt mycket psykiskt. Å allt jag tänker får mig att känna mig obekväm i samhället. Jag passar inte in. Ni ska bara veta hur många tvångstankar jag har. Hur mycket jag analyserar era rörelser och handlingar.
Vad betydde den där blicken egentligen? Varför gjorde han så för? Märker dom att jag inte passar in? Kan dom läsa av det jag tänker? Är allt bara fejk? Leker han bara med mina känslor?
Men jag måste erkänna att jag ändå är rätt stark men ändå så svag. Stark för att jag orkar gå upp för sängen varje dag. Svag... för allt.
Kommentarer
Trackback
