Spywoman

Nu har domedagen kommit till mitt hus. Medan jag låg och drömde om diverse människor bröt helvetet loss i vårt hus. Vaknade. Syret var näst intill slut i rummet, och allt som gick att andas in var små, kräkframkallande snor- och hostpartiklar. Det var en konstig känsla i hela huset. Något stämde inte alls. Kände att jag kanske skulle köpa en gasmask att andas igenom, så illa var känslan.

Magen vred sig på grund av bristen av fräscht syre. Var tvungen att gå ut i kylan för att få en nypa, frisk luft. Gick in igen. Vad var det här? Gömde mig i toaletten för att slippa lukten, känslan. Det skulle jag aldrig ha gjort har jag insett nu så här i efterhand.

Fixade mig i ordning. Gick ut i köket och tittade in till mammas rum. Hon låg fortfarande kvar i sängen. Men... va? Frågade henne om hon inte skulle jobba idag. Då uttalade hon meningen det ligger en förbannelse över. Den meningen som får mig att springa och bränna upp alla mina kläder. Ta dit någon som helar över hela huset och gör det bra igen.

- Nej, jag tror inte det... Har du inte hört mig i natt? Jag kräktes minst 7-8 gånger.

Killing me softly... Jag har fruktat för den här stunden sedan vi flyttade in i vårt lilla, lilla hus. För när någon är inne på toaletten hörs det. Å jag klarar inte av kräkljudet. Det är bland av det äckligaste ljuden som finns. Host, uäck, SPLASH! Det låter så in i helvete äckligt.

När jag hörde den meningen kände jag hur kräkmolekylerna inom mig vakna till liv, magen vridas om tre gånger och illamåendet spridas till varje fingertopp. Å jag lovar er att jag inte kommer vara hemma mycket den här veckan. Skolan kommer att bli mitt hem... Fast det skulle den ha blivit de senaste veckorna ändå på grund av diverse saker.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0