einzigartig

Vi fick se en sorlig film på psykologin. Den var verkligen inte rolig att se på en fredag eftermiddag (finns väl inget 'rätt' tillfälle iof). Å jag insåg just då, i slutet av filmen, av att jag verkligen har blivit en blödig person. När jag påpekar det lite halvt gaaah, jag har blivit så jävla blödig. Det är så inte jaaaa-aaag, får jag ALLTID samma reaktion.

Alla säger "Jameeeen, det är väl bara bra!? Att du vågar visa dina känslor".... bla bla blaaaaaa. Tänk om jag inte vill det? Jag kanske vill bli den här kalla, känslolösa Yvette igen. Inte böla framför publik och inte visa några sårbarhet alls.

Jag kanske inte har lust att blotta mig, stå där helt sårbar och naken. Touch me, det som ändå en gång var heligt har redan blivit smutsigt... Missförstå mig inte. Jag tycker det är skitbra att människor visar sina känslor. Att de visar att de också är mänskliga, men jag tycker inte om det.

För jag får den här sympatin när jag inte vill ha den. Jag öppnar mina känslor och får inte de reaktioner jag vill ha. Så nej, för mig är det inte bra att jag är blödig. Jag hatar att vara blödig. Jag vill inte vara sårbar.