Proud
Glädjen spreds sig i hela kroppen efter att jag hade skickat in "Fröken Julie"-uppgiften att jag var tvungen att säga det till Petra. Det resulterade att jag hamnade på någon sorts Distanz-möte (Distanz = skoltidningen). Hade egentligen inte tid med det, utan sade hela tiden "Petra, jag måste gå". Ville ju inte missa tåget. Tiden tickade. Petra pratade. Jag satt med ett stressat hjärta och tittade på klockan var och varannan minut.
Tillslut öppnade jag munnen och sade lite i panik "Snälla Petra, jag måste verkligen, VERKLIGEN gå nu". Hon nickade, aaa aaa men gå du bla bla blaa. Ställer mig upp. Tar sats att gå därifrån så öppnas hennes mun. Please. Fick gå jävligt fort till tunnelbanan. Det kom in ett tåg precis när jag kom (det kallas skicklighet). Och när tunnelbanan stannade vid centralen hade mitt tåg åkt - precis. Phhffff... Det kändes lite sisådär måste jag erkänna.
Så poängen med den här historian var... Jag vet inte. Roligt att berätta... Eller skönt att skriva av sig bara. Sedan måste jag tillägga att den där kvinnan kan prata och det är svårt att få henne att sluta, haha. Och det blir alltid nåt litet snesteg på vägen hem. Som att någon inte vill att jag ska åka. Ödet ödet :-P
Men nu sitter jag här. Åt en otroligt god middag. Vegitariska biffar som innehöll ost och tomat, med en finemang sallad och svamp. Helt underbart gott! Imorgon tror jag att det blir falafel på menyn.
Och jag har äntligen börjat sätta upp egna deadlines i skolan, och jag har faktiskt hållt dom. Har börjat plugga lite halvt. Idag gav jag ju mig fan på att göra Julie-uppgiften. Done. Göra intervjuen. Done. Skicka mejl till Daniel. Done. Färdigt färdigt färdigt. Är stolt över mig, haha.
Nä, nu blir det nog en kopp té, lite chill och sedan bänka sig framför tvn för Top Model.
Tjalong.
Tillslut öppnade jag munnen och sade lite i panik "Snälla Petra, jag måste verkligen, VERKLIGEN gå nu". Hon nickade, aaa aaa men gå du bla bla blaa. Ställer mig upp. Tar sats att gå därifrån så öppnas hennes mun. Please. Fick gå jävligt fort till tunnelbanan. Det kom in ett tåg precis när jag kom (det kallas skicklighet). Och när tunnelbanan stannade vid centralen hade mitt tåg åkt - precis. Phhffff... Det kändes lite sisådär måste jag erkänna.
Så poängen med den här historian var... Jag vet inte. Roligt att berätta... Eller skönt att skriva av sig bara. Sedan måste jag tillägga att den där kvinnan kan prata och det är svårt att få henne att sluta, haha. Och det blir alltid nåt litet snesteg på vägen hem. Som att någon inte vill att jag ska åka. Ödet ödet :-P
Men nu sitter jag här. Åt en otroligt god middag. Vegitariska biffar som innehöll ost och tomat, med en finemang sallad och svamp. Helt underbart gott! Imorgon tror jag att det blir falafel på menyn.
Och jag har äntligen börjat sätta upp egna deadlines i skolan, och jag har faktiskt hållt dom. Har börjat plugga lite halvt. Idag gav jag ju mig fan på att göra Julie-uppgiften. Done. Göra intervjuen. Done. Skicka mejl till Daniel. Done. Färdigt färdigt färdigt. Är stolt över mig, haha.
Nä, nu blir det nog en kopp té, lite chill och sedan bänka sig framför tvn för Top Model.
Tjalong.
Kommentarer
Trackback
