I'll be missing you
idag ska jag måla hela världen grå
mest dina ögon
och jag ska klippa sönder din själ
sedan ska jag bränna dig
så du också får känna
känna det jag känner
när jag ser dig;
sorg, tomhet och smärta
mest dina ögon
och jag ska klippa sönder din själ
sedan ska jag bränna dig
så du också får känna
känna det jag känner
när jag ser dig;
sorg, tomhet och smärta
Jag har rätt svårt att sakna människor har jag insett. Det är som att jag tar alla förgivet. Dom bara finns där men ändå inte. Som ett förflutet spöke men ändå så levande. När vi lämnade Göteborg lämnade vi egentligen inte bara staden, utan även två livs levande människor som jag verkligen älskar till botten av mitt hjärta. En av dom är olycklig där och det är nästan så att vi bara lämnade personen kvar i helvetet.
Hemskt.
Men ändå... ändå lämnar jag det bara bakom mig. Vad är fel med mig? Vart någonstans sitter ens sympatiknapp? Har jag gått vidare? Jag har ju mitt liv här uppe, och jag mådde inte bra när jag var där nere. Ville hem så snabbt vi kom dit. Det var svårt att försöka dölja min glädje när vi satte hos i bilen och var äntligen på väg därifrån.
Jag saknar men ändå inte.
Kommentarer
Postat av: natta
kika gärna in min blogg där du kan läsa om allt och inget ! :)
fin blogg du har, ha det gött
Postat av: Chalisa
Om det får dig att känna dig lite bättre så brukar jag inte heller sakna folk. Jag har också tänkt på det, att det kanske beror på att jag tar folk för givet. Jag saknade inte ens min egen familj när jag åkte utomlands.
Sanningen är den att vi inte kan göra någonting åt det vi känner. Vi kan inte tvinga fram känslor. De kommer när de kommer och bara för att man inte saknar någon så behöver inte det betyda att man älskar den personen mindre.
Du är medveten om henne och inte heller har du glömt henne. Du kanske tar henne för givet men hon behöver inte betyda mindre för dig bara för det.
Saknadens vikt avgör inte hur mycket du älskar personen.
Trackback
