einzigartig

Ibland när jag får tid för mig själv, t ex på bussen eller tåget, börjar jag nästan alltid tänka på såna saker som jag gjort. Idag grubblade jag på något som jag har tänkt på väldigt mycket det senaste sex månaderna.

Jag förstår inte riktigt. När jag tänker tillbaka... Jag var så säker. Det var så mycket som hände som förstärkte det jag trodde. Och det känns så konstigt att tänka var allt fejk? Vad pågick egentligen? Levde jag i någon sorts drömvärld och existerade allt bara i mitt huvud?

För nu kommer ingenting bli som det var.  På ett sätt känner jag att sometimes I wish I could turn back time, impossible as it may seem, men ändå inte. Det finns (oftast) något positivt med det som händer. Man kan växer som person, blir lite mognare, något inom en befrias.

Men allt jag känner ju är fortfarande en sorts förvirring. Man kan aldrig vara för säker har jag märkt. Det kan gå helt åt helvete... som nu.

Och jag hatar att jag saknar, att jag inte har glömt och att det känns hundra gånger jobbigare nu än innan. Jag har insett men jag vill inte att det ska vara den sanna faktan.

Ibland hatar jag att jag är en drömmande realist.