Om jag ändå kunde sy dig hel igen
Strålarna från morgonsolen reflekterade glittrande på vattenytan, och bländade mina ögon. Aldrig förr hade en soluppgång varit så vacker. Fåglarna kvittrade och vinden blåste bitterljuvt från träden. Som att de visste att solen snart skulle försvinna in i moln.
Den tidiga morgonen var jag på två olika ställen - samtidigt. Jag hade äntligen lyckats slita mig loss från min egen kropp. Äntligen var jag fri för en stund. Och där satt jag högst upp på kullen och lät solen smeka min frusna kropp. Strödde ut alla mina känslopulver runt omkring mig.
Då kom det. Ett högt vrål, fylld av sorg, smärta men mest raseri, som skar igenom denna lugna morgon. Hade jag inte vetat, skulle jag ha trott att den sorgsna sagoväset rymt från sin saga och bosatt sig i skogen bredvid.
(Världen stannade upp. Jag kände hur mina lungor rispade upp min hals, och jag började blöda kolossalt inombords. Ett till skrik och blodet skulle ha börjat bubbla ut från min mun. Och jag kände att jag måste ha blivit av med minst ett kilo ilska, och alla mina krafter var nästan slut).
Ja, detta var den finaste soluppgång jag någonsin skådat. Jag fortsatte att strö ut mitt pulver på marken, samtidigt som någon där borta blev kraftigt våldtagen och förstörd av livet.
Skulle jag nu bli kvitt med den personen för gott? Leta inte efter mig. Sök inte upp mig. Jag kämpade ju så hårt att slita mig loss från dig. För du är redan förstörd, och vad kan jag göra åt saken? Förinta förödaren? Det spelar ingen roll. Ingen kommer någonsin att kunna sudda ut alla dina minnen.
Den tidiga morgonen var jag på två olika ställen - samtidigt. Jag hade äntligen lyckats slita mig loss från min egen kropp. Äntligen var jag fri för en stund. Och där satt jag högst upp på kullen och lät solen smeka min frusna kropp. Strödde ut alla mina känslopulver runt omkring mig.
Då kom det. Ett högt vrål, fylld av sorg, smärta men mest raseri, som skar igenom denna lugna morgon. Hade jag inte vetat, skulle jag ha trott att den sorgsna sagoväset rymt från sin saga och bosatt sig i skogen bredvid.
(Världen stannade upp. Jag kände hur mina lungor rispade upp min hals, och jag började blöda kolossalt inombords. Ett till skrik och blodet skulle ha börjat bubbla ut från min mun. Och jag kände att jag måste ha blivit av med minst ett kilo ilska, och alla mina krafter var nästan slut).
Ja, detta var den finaste soluppgång jag någonsin skådat. Jag fortsatte att strö ut mitt pulver på marken, samtidigt som någon där borta blev kraftigt våldtagen och förstörd av livet.
Skulle jag nu bli kvitt med den personen för gott? Leta inte efter mig. Sök inte upp mig. Jag kämpade ju så hårt att slita mig loss från dig. För du är redan förstörd, och vad kan jag göra åt saken? Förinta förödaren? Det spelar ingen roll. Ingen kommer någonsin att kunna sudda ut alla dina minnen.
Kommentarer
Trackback
