einzigartig

Skriva är min passion - egentligen. Jag älskar verkligen att sätta mina tankar i ord och meningar. Dock har jag inte lyckats få in den i någon av mina bloggar som jag har haft genom åren. Det är rätt synd, och får mig faktiskt att tvivla på mitt skrivsätt. Jag kanske - rent utav - suger på att skriva? Ändå... ändå har jag fått höra "vilken fantastisk skribent du är, Yvette" av min textlärare ett antal gånger.

Därför tänkte jag slänga in en urdålig krönika om Gröna Lund som jag skrev till skoltidningen. Bara för att se om den kanske når ut till er... Om den inte göra det, har jag full förståelse för det, haha (skrev den nämligen på en kvart). Så here we go:

Är Gröna Lund ett roligare ställe när man är mindre, eller kan det minst vara lika roligt när man blir äldre?

Jag minns mycket väl första gången vi åkte dit. När vi satt på buss 47 mot Waldemarsudde och det pirrade i magen för varje sekund som tickade framåt. Vi kom in på området. Allting var så stort och jag kände mig så liten. Alla karuseller var så skrämmande, de gick så fort men ändå var de tilltalande.

Jag minns hur nervös jag var när jag satte första foten i den allra första karusellen jag åkte - Nyckelpigan. Känslan när den väl sattes igång är egentligen obeskrivlig. Det kändes så befriande, härligt, läskigt och nervöst på samma gång.

Men med åren har min mage börjat krånglat. Blir åksjuk för minsta lilla karusell - förutom bergochdalbanan och kärlekstunneln möjligtvist.

Så jag vet inte. Det känns inte toppen att punga ut 70 kronor, plus antingen åkband eller åkkuponger, för magont och en eventuellt förstörd dag (om jag nu får ont i magen).

Summan av kardemumman... Det kanske bara är jag, men ju äldre man blir desto mindre känns allting. Spänningen är utnött och efter en timme tappar jag lusten.

Kanske har jag bara vuxit upp, eller så har jag blivit en tråkigare människa. Kanske är det en blandning av båda två, eller så har Gröna Lund tappat sin gnista.