Sprucken spegel
Där går dom. Hand i hand. Ger varandra några blickar. Kramar om varandras händer. Stöter till axeln. Höften. Huvudet. De är på väg till ett barn. Ja, deras lyckobarn. Den lilla personen som förde dessa två människor ännu nämre varandra.
En mamma. En pappa. Och ett barn.
Men blickarna dom ger varandra är inte varma. Och när jag tänker efter så pressas deras handflator mot varandra, inte kramas. En hård knuff mot axeln. Höfterna är bara i vägen och huvudet är ömt. Barnet är det enda som håller dom ihop.
Jag ser igenom er. Varför försöker ni lura mig? Det är så uppenbart. Så jävla uppenbart att ni bara spelar ett spel. Ni försöker spegla perfektion. Spegla att ni är lyckliga och glada. Att ni har det bra. Men er spegel är sprucken, och alla kan se det.
En mamma. En pappa. Och ett barn.
Men blickarna dom ger varandra är inte varma. Och när jag tänker efter så pressas deras handflator mot varandra, inte kramas. En hård knuff mot axeln. Höfterna är bara i vägen och huvudet är ömt. Barnet är det enda som håller dom ihop.
Jag ser igenom er. Varför försöker ni lura mig? Det är så uppenbart. Så jävla uppenbart att ni bara spelar ett spel. Ni försöker spegla perfektion. Spegla att ni är lyckliga och glada. Att ni har det bra. Men er spegel är sprucken, och alla kan se det.
Kommentarer
Trackback
