einzigartig

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer samla tillräckligt med mod för att våga berätta. Jag vill så gärna göra det men ändå inte. För jag skäms inte. Långt ifrån. Men jag har fått höra att människor i min omgivning gör det. Att de har skäms något så otroligt mycket. Och jag vill inte göra dem besväret genom att berätta.

Fast jag vill berätta att jag är en överlevare. En som klarade mig. En som är stark nog. För det har jag fått höra, att jag är stark alltså, av många människor. Själv vågar jag inte riktigt tro på det, för ingen har någon aning om vad som pågår i mitt huvud egentligen.

Dock måste jag erkänna att jag tror... Jag tror att jag har utnyttjat det där minnet, den händelsen, lite för många gånger. Varje gång något dåligt händer, varje gång jag mår dåligt skyller jag allt på den tiden, på honom. Varenda gång. Att allt som går dåligt har något samband med det där. Som att jag fejkar allt. Men ibland kommer det faktiskt fram. Varför? Varför hände det för? Var det mitt fel? Klart att det inte är mitt fel... eller?

Och det är som att jag ibland tänker att jag fejkar mitt leende, mitt skratt. Men det är mer att jag fejkar att jag fejkar mitt leende och skratt. Att jag vill tycka synd om mig själv, men att ingen annan ska göra det. För när allt kommer fram inser jag att när jag ler, när jag skrattar, när jag är med mina vänner är det äkta. Totalt. För jag mår som bäst när jag är med mina vänner och människor som står mig väldigt nära. De framkallar något helt äkta ur mig, och jag älskar det. Jag önskar bara att de kunde förstå det. Jag behöver dem.

Därför vill jag så gärna berätta för er om det som hände mig. Så att jag kan bli äkta rakt ut i fingerspetsarna. Jag orkar nästan inte vara falskt längre. Varken mot eller eller mot mig. Jag börjar tröttna på mig själv. På mig och mitt gnäll. Jag hör det själv. Gnäller hela tiden. Jag gör det nu. Gnäller över att jag gnäller.

Att ni står ut med mig.