Pain
Varje gång gör det lite mer ondare än innan. Men det brukar rinna av mig snabbare efteråt. Men det gör ont. Och jag har svårt att andas. Det gör ont i bröstet och det känns som att någon virrar ett rep runt min hals.
För den här gången har det inte runnit av än. Den här gången har inte alla delar runnit av mig ännu. Den här gången gör det fortfarande ont att andas.
Jag förstår inte riktigt på mig själv. Jag vet konsekvenserna men jag tvingar mig ändå att läsa. Ärren i min själ sprättas upp gång på gång, och jag låter det blöda. Jag försöker inte ens linda en trasa runt såren.
Det är som mitt omedvetna jag vill se det osynliga blodet rinna. Att jag vill känna min fantasismärta. Att jag vill tycka synd om den lilla fjortonåriga Yvette som fortfarande finns inom mig.
Allt det hon fick gå igenom. Att jag står där i fönstret och ser när händelsen utspelar sig utan att göra något. Jag ser rädslan i hennes ögon. Paniken som väller upp i hennes kropp. Men jag gör ingenting. Jag bara står där och ser på när det händer.
Kanske en del av mig ville att det skulle hända? Kanske känner jag att livet har blivit lite bättre fastän alla såren är mycket djupare. Kanske har jag lärt mig att leva med alla ärr, alla sår, alla känslor. Jag kanske innerst inne tycker om den jag har blivit efter sommaren 2004?
Men varje gång gör det lite ondare än innan. Varje gång får jag det svårt att andas.
För den här gången har det inte runnit av än. Den här gången har inte alla delar runnit av mig ännu. Den här gången gör det fortfarande ont att andas.
Jag förstår inte riktigt på mig själv. Jag vet konsekvenserna men jag tvingar mig ändå att läsa. Ärren i min själ sprättas upp gång på gång, och jag låter det blöda. Jag försöker inte ens linda en trasa runt såren.
Det är som mitt omedvetna jag vill se det osynliga blodet rinna. Att jag vill känna min fantasismärta. Att jag vill tycka synd om den lilla fjortonåriga Yvette som fortfarande finns inom mig.
Allt det hon fick gå igenom. Att jag står där i fönstret och ser när händelsen utspelar sig utan att göra något. Jag ser rädslan i hennes ögon. Paniken som väller upp i hennes kropp. Men jag gör ingenting. Jag bara står där och ser på när det händer.
Kanske en del av mig ville att det skulle hända? Kanske känner jag att livet har blivit lite bättre fastän alla såren är mycket djupare. Kanske har jag lärt mig att leva med alla ärr, alla sår, alla känslor. Jag kanske innerst inne tycker om den jag har blivit efter sommaren 2004?
Men varje gång gör det lite ondare än innan. Varje gång får jag det svårt att andas.
Kommentarer
Trackback
