Murar
Det hände en gång att jag fall handlös ner mot kärlekens vattenyta. Krossade ytan och landade på botten. Där nere var det helt upplyst av ljus, värme och ömhet. Men precis utanför detta var det ett mörkt, svart hål. Ibland såg jag hur människor tittade panikslagna mot detta hål medan de tog ett steg närmre det. Jag förstod inte vad som skrämde dem, men tids nog skulle jag börja inse.
Det fanns de människor som klev in i detta hål. Vissa stannade där alldeles för länge, och vissa återsåg jag aldrig igen. Varför var de där när allting var så lyckligt här utanför tänkte jag.
En dag möttes jag av de allra vackraste blåa ögonen. Han såg helt gudomlig. Och när han log mot mig var det som att hela världen stannade upp och det fanns bara han och jag kvar. Dagarna gick. Han blev bara vackrare och vackrare och jag kunde komma på mig att bara sitta och dagdrömma om denna skönhet.
Men så hände det. Hans blick började flacka och hans leende blev osäkert. Vad var det som höll på att hända? Paniken vällde inom mig och osäkerheten tog över.
Min blick for över alla ting och fastnade på det svarta hålet. Var det ändå inget spännande med det? Jag ryste till. Det var något där inne som ville åt mig. Något läskigt, ångestfylld men ändå spännande.
Panikslaget tittade jag mig om. Var det någon som såg vad som just flimrade i mina ögon? Var det någon som såg min begäran till detta svarta hål? Min blick flackade fram och tillbaka och jag försökte diskret ta ett steg närmre mot min nya destination.
Så möttes jag tillslut av detta hål. Ett litet steg till och jag skulle befinna mig inne i den. Jag stängde ögonen, tog ett djupt andetag, lyfte på benet och steg in. Något kallt, något oroväckande anföll min kropp i samma sekund. Jag ville skrika men luften hade försvunnit ur mina lungor. Jag ville springa därifrån men kraften hade tömts ut ur mina ben. Och jag fylldes sakta men säkert av en tomhet.
Än idag finns jag där och tittar på min pojke med de vackra ögonen. Ibland möts våra blickar och jag ser att han tar ett steg mot mig. Men mer än så blir det inte. Alltid finns det något som hindrar. Hans mod kanske inte räcker till att rädda mig eller så finns det någon som han håller lite mer kärt.
Men du, murar är till för att rivas.
SNIPP SNAPP SNUT, SÅ VAR DENNA SAGA SLUT!
Längesen jag skrev. Inte den bästa texten, men fyfan så roligt att skriva. Wih! Jag lever ju för det här. God natt!
