einzigartig

Något smyger bakom mig. Andas tungt i mitt öra och slingrar sig runt min kropp. Täcker för mina ögon och stryper mig lätt över halsen. Jag har drabbats av en känsla som jag inte brukar känna så ofta, för jag brukar ofta hitta andra vägar. Kanske genvägar, omvägar eller någon annan. Men inte nu. Inte idag. Nu låter jag bara bli förtappad i denna känsla. Låter den ta över mig.

Besvikelse.

Jag är inte arg eller ledsen. Inte glad. Inte ens deprimerad. Bara fylld med besvikelse. Egentligen borde jag inte känna den känslan, jag borde vara lycklig, men jag är inte det nu. Hur länge kommer den här känslan hålla i? Hur ska jag någonsin kunna titta in i dom ögonen igen när jag bara känner såhär mot personen?

För, helt ärligt, du är inte perfekt. Du är inte den vackraste. Eller den mest underbaraste. Du är inte roligaste jag känner och det finns många andra som är så mycket bättre än du. Men jag brydde mig inte. Lyssnade inte på det negativa kommentaren som for ur från vissa munnar.

Så varför agerade du som du gjorde om det inte betydde något? Hur kan man vara så hjärtlös? Skulle du bara se hur långt du kunde gå? Att du kunde bevisa för dina "homies" att du kunde få vem som helst? Usch.