einzigartig

Alla pratar om hur viktigt det första intrycket hos en människa är. Och jag håller väl med till en viss del. Men tänk hur mycket man gör till sig när man träffar någon ny. Man vill ju helst vara den mest snälla, underbara och omtyckta personen. Personen man träffar för första gången ska bara älska en själv och man vill bli ihågkommen som någon gudomlig.

Ibland går det helt fel. Ibland blir första intrycket helt katastrofalt. Det är inte roligt. Aldrig roligt att visa sina sämre sidor på en gång. Att bli ihågkommen som någon jobbig (och alla negativa synonymer) person. Det kan jag medge.

Men man har ju alltid ett andra intryck på sig. Ett tredje. Fjärde. Femte. Det går faktiskt att sudda ut den här första-intrycket-stämpeln som någon har skaffat av en.

För jag har såna egna erfarenheter. Vissa människor har jag tyckt vara helt dumma i huvudet och jobbiga vid första intrycket. Men nu är det helt annorlunda. En person som jag träffade för första gången... Jag tyckte att han var så stel och tråkig, och jag tänkte att "det här kommer aldrig att gå". Han log inte ofta, skrattade inte överdrivet mycket. Han var som en grå, tråkig mur tyckte jag.

Nu däremot är det nästan tvärtemot. Visst, han och jag kommer inte alltid ihop. Vi har inte lika åsikter eller något. Men jag tycker inte att han är tråkig eller stel längre. Ingen grå mur.

Jag tycker att vi måste ge varandra en extra chans. Inte för många såklart... Men några sådär. Bara för att se om personen verkligen är så som man har uppfattat honom/henne.

Vilket första intryck gav jag er? Och har det förändrats? I så fall, till det bättre eller till det sämre? Hur många chanser har ni gett mig egentligen? En? Två? Tre?

Första intrycket är viktigt, men låt inte bilden fastna sig fast för evigt.