einzigartig

Jag måste berätta om inatt. Vaknade då mitt i natten av att det lät som hundra personer knackade på fönstret. Det var storm ute. Det lät som att det inte var vattendroppar som träffade huset utan mellanstora stenar. Och jag bara låg där och tänkte "This is it. Det här kommer bli min död. Huset lär inte klara av det här". För det knackade och brackade och jag trodde helt ärligt att huset skulle falla ihop vilken sekund som helst.

Så tänkte jag på vad min mamma sade en gång när det var en liten fjuttig storm. "Det här huset har hållt i 28 år. Den har stått här genom många stormiga väder..." bla bla blaaaa. Varför skulle det vara så säkert att huset håller just nu, just denna storm? Den kanske har gjort sitt. Den kanske inte orkar längre.

Alltså, jag låg där. Tänkte på mycket medan huset sakta men säkert höll på att bryta ihop enligt mig. Skänkte en tanke till mina vänner, främst Chalisa och Kim som orkat med mig under alla dessa år. Skänkte en tanke till min familj. Fanns det något jag kunde ha gjort annorlunda? Har jag sagt allt jag vill till alla? På ett ungerfär; Ja. Låg även och småfnissade åt mig själv och kände mig skitfånig.

Detta händer under loppen av max 3 minuter för sedan somnade jag. Och ja, när jag vaknade var det fint och ljust. Stormen hade lagt sig och jag levde. Så jag känner väl att när jag väl kommer hem måste jag krama om huset och säga "Förlåt för att jag inte trodde på dig. Att jag trodde du skulle bryta ihop. Att du var svag. Tack för att du inte tog mitt liv".

Sedan ska jag slappa till mig. Dumme fan... :D