einzigartig

Det känns så tomt. All spänning är borta. Allt det som bubblade inom mig har svalnat och ligger helt platt. Jag förstod väl att det skulle kunna bli något såhär. För jag har gjort det en gång förut och allt bara svepte med vinden och jag stod helt tomhänt kvar. Konsekvenserna som jag visste om. Det slutar aldrig bra Det kommer aldrig bli ett lyckligt slut för mig. Jag kommer bara springa runt förvirrad och sökande efter något som jag kanske inte ens strävar efter.

Så varför slutar jag inte? Varför skiter jag inte bara i allt och låter mig leva fullt ut? Jo, för jag tycker om spänningen just i den sekunden. Jag tycker om det här modet som växer inom mig. Som bara växer och blir starkare och jag vågar göra något som jag aldrig trodde att jag skulle våga. Jag älskar mig själv i dom små stunderna.

Fast det är så synd att dom inte blir fler. Dom stunderna alltså. Kanske för att jag inte skulle orka till slut. Och för att mitt självförtroende sviktar lite extra efteråt. När allting har lagt sig. När alla bubblor har spruckit och jag står där helt naken.