einzigartig

L: Malin, hur länge har du å David vart tillsammans egentligen?
M: Idag blir det... 2 år och 2 månader (GRATTIS!!! :-))
Y: Oj, grattis!!! Exakt så länge har jag varit singel, he he...
M: Tack, haha
Y: Nä, jag bara skämtade... Det är längre än så...
M: Oj då, men... när hade du ditt sista förhållande då?
Y: Eh... öh... alltså... jag har inte... riktigt... haft ett förhållande... typ...
Kort tystnad
Y: Jag är inte riktigt den typen om man säger så
L: Hahaha, alla som inte har ett förhållande säger att dom är den typen
Y: Jamen.... ja... heeee heeeeeeee

Det var från en konversation jag var med i måndags, och det fick mig att inse att... Tja, ja, att jag kanske inte är en förhållande-person trots allt. Eller alltså, det är inte att jag bara skiter i allting och strular runt utan samvete. Det är mer att jag drabbas av panik när det börjar bli lite för seriöst. Och jag kan bli - rent utav - elak och det är inget jag egentligen vill bli. Känns som att elakheten är som ett försvarsmekanism. Jag blir helt enkelt rädd när någon kommer för nära inpå mig. Känslomässigt.

Jag skulle jättegärna ha en pojkvän, det är helt klart. Men jag vet inte om jag är redo att ta det steget. Dela med mig av, i princip, allt som har med mig att göra. Ja, inte allt men ni förstår vad jag menar. Det skrämmer skiten ur mig. Skulle jag kunna tillfredsställa alla hans behov? Skulle jag vara en (åtminstone) bra flickvän? Well... jag tvivlar faktiskt. För i en tid som denna känner jag mig helt urtråkig och torr. Som ett jävla slippapper. Scratch scratch.