Petter Alexis
Det slog mig när jag läste Petters blogg att... Att... Hur ska jag skriva det? Jag har sett honom två gånger. Han har varit grym båda gångerna. Den icke grymma har väl varit jag. Och liksom, två gånger? Fuckin' lame. Okej, jag är inte världens fan. Jag menar, när började jag lyssna på honom? I höstas? Har massor att ta igen.
Anywho. Första gången jag såg honom var på P&L i somras. Där missade jag cirka en kvart. Lyckat. Kom lagom till när Governören var uppe på scenen och körde Lyckliga Gatan. Petter var helgrym och jag var borta i huvudet.
Andra gången var på The Voice nu i lördags. Och... var det bara jag eller var publiken helt jävla lame? Skills som jag har kom jag cirkus tio minuter innan allting börjar. Det resulterade i att jag hamnar långt, låååångt bak. Kändes som att publiken bara stod helt stilla och var helt "Wu...".
Petter kom ut på scenen först av alla. Jag förvandlas till den lilla fjortonåriga tjejen igen. Han körde sitt race på scenen. Han var grym (och alla hans kompanjoner förstås). Publiken... död? Jag... långt borta. Hoppades. Skuttades. Skrikandes. Hade så gärna velat stå där längst framme. Bara just då. Under hans gig. Vara den som inte knuffades. Utan bara vara den som njöt av allt. För det gjorde jag... och skuttade lite fram och tillbaka såklart.
Äh. Vet inte vart jag vill komma med detta inlägg. Nån gång ska jag stå där längst fram på en av hans gig och bara känna... känna att jag inte är för långt borta med massa döda fiskar till publik.
Anywho. Första gången jag såg honom var på P&L i somras. Där missade jag cirka en kvart. Lyckat. Kom lagom till när Governören var uppe på scenen och körde Lyckliga Gatan. Petter var helgrym och jag var borta i huvudet.
Andra gången var på The Voice nu i lördags. Och... var det bara jag eller var publiken helt jävla lame? Skills som jag har kom jag cirkus tio minuter innan allting börjar. Det resulterade i att jag hamnar långt, låååångt bak. Kändes som att publiken bara stod helt stilla och var helt "Wu...".
Petter kom ut på scenen först av alla. Jag förvandlas till den lilla fjortonåriga tjejen igen. Han körde sitt race på scenen. Han var grym (och alla hans kompanjoner förstås). Publiken... död? Jag... långt borta. Hoppades. Skuttades. Skrikandes. Hade så gärna velat stå där längst framme. Bara just då. Under hans gig. Vara den som inte knuffades. Utan bara vara den som njöt av allt. För det gjorde jag... och skuttade lite fram och tillbaka såklart.
Äh. Vet inte vart jag vill komma med detta inlägg. Nån gång ska jag stå där längst fram på en av hans gig och bara känna... känna att jag inte är för långt borta med massa döda fiskar till publik.
Kommentarer
Trackback
