einzigartig

"Hej Yvette,
Jag blev lite chockad av innehållet i ditt tal och det är väldigt starkt för dig att våga berätta, men jag tror inte att det är klokt att du berättar det till andra. Du kan ju tala om ämnet men inte att du själv var ett offer, du kan berätta historien som det skulle ha hänt någon annan eller vad tycker du? Jag tror att du själv vinner på det, det kan bli en massa skvaller.
mvh Margareta"

Så skrev min svensklärare till mig efter att jag hade skickat ett PM till henne om vad mitt tal skulle innehålla. Hon förstärkte det senare med att "det kan vara en chock för andra att få höra det här, och de kanske inte vet hur det ska bete sig". Å eftersom jag faktiskt är rätt mån om att andra ska må bra, valde jag att berätta att det var min ?vän? som hade gått igenom det här, kände så här och betedde sig så som hon gjorde. Men det var jag, hundraprocentigt jag.

Jag har tänkt på det... Många vill inte höra den bistra sanningen. Den hemska, otänkbara och nakna sanningen som gör ont i hjärtat. Men det jag fick uppleva, har många fått uppleva och jag tycker det är dags att öppna folks ögon. För det ni kommer att läsa här nedanför kan ha hänt din mamma, syster, moster, bästa vän eller någon annan i din omgivning.

Å jag är redo för att berätta alla, och visa mitt ansikte att jag har gått igenom det här. För det är inte jag som ska skämmas över händelsen. Och jag vill inte visa mig stark genom att berätta, utan jag vill bara berätta sanningen.

Sommaren 2004, när jag var 13 år (skulle fylla 14), blev jag sexuellt utnyttjad av min pappa. Å det känns fortfarande overkligt ibland att det faktiskt har hänt. Men det har hänt, och när jag inser det sticker det till lite i hjärtat... Men jag har lärt mig att leva med den faktan, för jag har insett att det inte fungerar att man går runt och är bitter och ledsen hela tiden. På något sätt måste man försöka meddela andra om farorna som lurar bakom hörnen. Man måste bearbeta sin sorg och leva med sin smärta. Det är en del av livet, och det suger men det går att leva med.

Jag tänkte lägga in en text som jag skrev i nian. Det hade då gått dryga två år sedan händelsen, och det var under den perioden då jag började min bearbetning. Jag är absolut inte klar med bearbetningen, men jag kämpar :-) So, here we go:


Världen är full av främlingar... För hur vet vi egentligen på vem vi kan lita på? Känner man det i sitt hjärta, eller i sin själ? Om det är så, hur blir det då för oss vars hjärta är krossad i flera miljoner bitar, och vars själ har blivit klöst, riven och är näst intill omöjlig att få ihop igen? Måste vi leta efter den där hjärt- eller själsdelen som innehåller tillitstron i flera dagar, veckor, månader, kanske rentutav år tills vi kan börja lita på folk igen?
Orkar ni vänta medan vi letar eller kommer ni lämna oss i mörkret?

Jag minns mycket väl den kvällen då min värld rasande samman. Varje andetag, klockslag, lukten, allt minns jag.
Han var fullt medveten om vad han gjorde den kvällen, även fastän han förnekade allt senare.
Varje rörelse, varje ord, allt hade han planerat.
"Du kommer inte att sova hemma på flera månader".
Den rösten, blicken och på det sättet han sa det på skrämmer mig fortfarande ibland.
Jag minns hur sängen jag låg i knakade när han försiktigt la sig i den. Hur mycket han flåsade i mitt öra, och hur hans svettiga hand kramade om mitt lår, för att sedan dras sakta mot mitt underliv. Mitt vackra, oberörda underliv. Jag blundade hårt, låtsades att sova djupt.
Den äckliga känslan när han varsam tog upp mitt ben för att kunna nå bättre. Jag minns allt och det gör fortfarande ont.
Det var Han som var den stora hjälten i mina ögon. Det var Han som sa att jag kunde lita hundraprocentigt på honom. Det var Han som sa att jag inte skulle låta mig själv luras av pojkar, liksom män.

Jag svalde vartenda ord och det gör ont.


Avslutningsvis vill jag citera en bit ur Maria Wines dikt Nödlögnen:

Jag är stolt och sårbar
såra mig inte med tröst eller medlidande


Så gör det inte. Tyck inte synd om mig, för det här bara fakta vad som händer runt om i världen. Å visst gör det ont, visst svider det lite, men allt vi kan göra är att be att sådana här hemskheter försvinner någon gång.