Dysmorfofobi
Hade en liten självförtroendessvacka igår och den vilar i mitt huvud ännu idag. Stod i ett provrum i KappAhl igår, i bara underkläder såklart eftersom jag skulle testa en söt klänning som såg förjävlig ut på mig.
Jag hatar det där jävla provrummet. Hatar hatar hatar hatar. Varje gång jag står där med speglar som visar varenda liten del av mig, alla mina fula brister, mår jag så jävla dålig.
Hur fan kan jag klä mig i dom där kläderna? Hur fan kan jag gå ut sådär bland folk?
Såg på Outsider idag. Handlar om människor med BDD (dysmorfofobi).
Störningen innebär att man har en bild av sig själv som inte stämmer, samt att man lider extremt mycket av sitt utseende, i så stor utsträckning att det sociala livet blir lidande. Oftast ter sig detta i extrem utseendefixering och ibland till följd av det social fobi. Syndromet är lika vanligt bland män som hos kvinnor.
(källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Dysmorfofobi)
Tycker att det är otroligt starkt av dom att ställa upp. Att bli filmad. Att få strålkastarna på sig. Samtidigt som man, i princip, hatar sitt utseende. Jag själv skulle aldrig ställa upp. Jag står inte framför en videokamera frivilligt. Jag blir (oftast) inte fotad av andra frivilligt. Jag hatar det. Jag mår dåligt. Och jag tittar helst inte på bilderna/filmen efteråt.
Jag minns en gång i ettan när vi skulle filma en liten film i små grupper i klassen. Sedan skulle vi visa upp det för alla. Jag minns att jag nästan vägrade. Jag ville inte vara med. Och en suckade och sa med en trött röst "Meen, vi vet ju hur du ser ut så det spelar ingen roll... Det är ju bara en liten film, bara det att du kommer få se dig själv".
Det är just det. Jag kommer få se mig själv, från alla håll och vinklar. Seriöst, jag kan bli riktigt äcklad av mig själv.
Och jag har fått höra "Va fan bryr du dig om vad andra tycker om dig?". Dom vet inte hur förjävligt det känns. Jag vet att det kommer låta patetiskt, men ingen vet hur många gånger jag har grinat för att jag har insett hur ful jag är. Hur tjock jag är. Hur fel alla klädesplagg ser ut på mig.
En stor anledning till att jag känner så här för mig själv, är för att jag blev mobbad på grund av mitt utseende till och från i många år. Och det är inte ofta jag får höra nåt positivt med mig in real life.
Men så inser jag att jag kommer aldrig kunna ändra på mitt utseende. Så jag har accepterat det, men det betyder inte att jag är nöjd med resultatet. Och jag får väl helt enkelt satsa på... typ fina naglar eller nåt :-)
Jag hatar det där jävla provrummet. Hatar hatar hatar hatar. Varje gång jag står där med speglar som visar varenda liten del av mig, alla mina fula brister, mår jag så jävla dålig.
Hur fan kan jag klä mig i dom där kläderna? Hur fan kan jag gå ut sådär bland folk?
Såg på Outsider idag. Handlar om människor med BDD (dysmorfofobi).
Störningen innebär att man har en bild av sig själv som inte stämmer, samt att man lider extremt mycket av sitt utseende, i så stor utsträckning att det sociala livet blir lidande. Oftast ter sig detta i extrem utseendefixering och ibland till följd av det social fobi. Syndromet är lika vanligt bland män som hos kvinnor.
(källa: http://sv.wikipedia.org/wiki/Dysmorfofobi)
Tycker att det är otroligt starkt av dom att ställa upp. Att bli filmad. Att få strålkastarna på sig. Samtidigt som man, i princip, hatar sitt utseende. Jag själv skulle aldrig ställa upp. Jag står inte framför en videokamera frivilligt. Jag blir (oftast) inte fotad av andra frivilligt. Jag hatar det. Jag mår dåligt. Och jag tittar helst inte på bilderna/filmen efteråt.
Jag minns en gång i ettan när vi skulle filma en liten film i små grupper i klassen. Sedan skulle vi visa upp det för alla. Jag minns att jag nästan vägrade. Jag ville inte vara med. Och en suckade och sa med en trött röst "Meen, vi vet ju hur du ser ut så det spelar ingen roll... Det är ju bara en liten film, bara det att du kommer få se dig själv".
Det är just det. Jag kommer få se mig själv, från alla håll och vinklar. Seriöst, jag kan bli riktigt äcklad av mig själv.
Och jag har fått höra "Va fan bryr du dig om vad andra tycker om dig?". Dom vet inte hur förjävligt det känns. Jag vet att det kommer låta patetiskt, men ingen vet hur många gånger jag har grinat för att jag har insett hur ful jag är. Hur tjock jag är. Hur fel alla klädesplagg ser ut på mig.
En stor anledning till att jag känner så här för mig själv, är för att jag blev mobbad på grund av mitt utseende till och från i många år. Och det är inte ofta jag får höra nåt positivt med mig in real life.
Men så inser jag att jag kommer aldrig kunna ändra på mitt utseende. Så jag har accepterat det, men det betyder inte att jag är nöjd med resultatet. Och jag får väl helt enkelt satsa på... typ fina naglar eller nåt :-)
Kommentarer
Trackback
