einzigartig

Det var precis som jag hade föreställt mig när vi satt där nere hos m&m. Dom rökte som fan innan vi ens hade ätit. Dom rökte minst lika mycket efter, och vad dom inte vet är att jag får ont i halsen av röken. Jag har något så otroligt emot rökning. Eller inte mot människorna, utan bara den här lilla cancerpinnen dom håller i.

Eller tja, rök på ni men inte i min närhet för ni vet inte hur dåligt jag mår av det.

Satt i alla fall där nere, och det var som vanligt. "Ska du inte äta lite mer" "Ta mer mat" "Är du verkligen mätt?" Bla bla dit, bla bla hit. Jag blir galen. Säger jag nej, så menar jag nej. Ett nej är oftast ett nej. Har ni inte insett det? Visst, dom bryr sig bara. Vill att jag ska må bra. Bla bla blaaaa ... Men jag orkar inte.

Jag ... orkar ... inte ... :)

Så frågade dom om jag vill ha kaffe. Yes, please! "Nej men, dricker du kaffe?!". Ja, jag har gjort det i cirka 3-4 år, vart har du varit? Och jag pratade inget. Fick höra deras historier och jag bara satt där och tänkte (och hoppades på) att jag aldrig någonsin skulle utsätta min barn och barnbarn för sånt där. Jag känner mig som en främling när jag sitter där.

Nej, det är tur att man inte äter mat så ofta där. Det skulle jag inte klara av, plus att jag skulle bli så inrökt att jag skulle lukta cigarett hela tiden, dygnet runt. Men det kanske några skulle tycka om? Hehe.

Ja ja, lång historia om något så trist. Skriver kanske någon liten notis sen. Bye bye!