One-shot
Håller på att läsa igenom några saker om jag skrev förut då jag fortfarande tyckte det var roligt att skriva. Tänk vad det kan förändrats. Vet inte om jag har blivit bättre eller sämre på att skriva, men... Jag vill hitta den glöden igen. Här kommer i alla fall en som jag skrev i våras. Kort berättelse (och då menar jag kort). Vill kunna skriva så igen. Fast ja, den är lite småtöntig, men så är jag töntig också :)
Regndropparna smattrade mot fönsterrutan och kylan spreds sig in i huset genom springorna. Det var helt tyst i huset förutom hans tunga andetag som spred värme i min nacke.
Ja, det var inte alls så kallt där jag låg under täcket med hans kropp tätt bakom mig. Hans ben mot mina och med ena hans hand kramade han mig lätt där vi låg.
Jag tittade ut genom fönstret. Det var så mörkt och dystert där ute. En liten del av mig kände exakt som vädret visade nu. Mycket där hemma som pågick just nu, därför tillbringade jag gärna min tid hemma hos Gustav. Jag visste mycket väl att jag skulle få ta mycket skit när jag väl kommer hem, och varenda gång jag tänkte på det föll en liten hjälplös känsla ner i magsäcken som en liten sten. Om jag hade kunnat, skulle jag aldrig sätta min fot i mina föräldrars hus igen, men jag visste att det inte skulle gå. Lukten, känslan, golvet, taket ? Allt i mitt hem gav en känsla av att något dåligt, något ruttet. Där var jag misslyckad.
Gustav grymtade till i sömnen och drog sig närmare mig. Jag lät min hand vila i hans. Hur kunde jag tänka på hemmet nu när jag låg nära min älskade? Han var min mur som skyddade mig från all ondhet i världen. Han förstod mig på ett sätt som ingen annan gjorde. Han visste allt om mig ? Förutom om min pappa, förutom mitt hem. Jag hade nämligen aldrig låtit honom komma hem till mig. Jag skämdes otroligt mycket, och visste inte riktigt hur han skulle reagera om han såg mitt hem.
"Är du vaken" viskade han i mitt öra, helt nyvaken.
Jag nickade till svar, fast visste inte om han såg det. Han drog sina fingertoppar längst min arm och jag ryste till. Den lätta beröringen, den ömheten han gav ifrån sig ville jag aldrig mista.
"Hur mycket är klockan?" frågade han och harklade till.
"Det är rätt tidigt" svarade jag medan jag kikade på siffrorna på klockan. "Du kan somna om igen om du vill"
"Nej, jag kan nog inte somna om nu" sade han och pussade mig lätt i nacken.
"Men vi kan ligga ett tag här i sängen om du vill. Det är lite kyligt i luften."
"Mm, jag vet" sade jag lågt och kröp närmre honom.
Det blev helt tyst och vi låg bara där och andades i takt. Han och jag, det var så det skulle vara. Regnet fortsatte att smattra mot fönstret och där ute var det fortfarande dystert. Men här inne var kunde inte dysterheten tränga sig igenom vår mur.
Gustavs andetag blev tunga och sakta försvann han in mot drömmarnas värld igen.
"Jag älskar dig" viskade jag tyst och pussade honom lätt på handen.
Regndropparna smattrade mot fönsterrutan och kylan spreds sig in i huset genom springorna. Det var helt tyst i huset förutom hans tunga andetag som spred värme i min nacke.
Ja, det var inte alls så kallt där jag låg under täcket med hans kropp tätt bakom mig. Hans ben mot mina och med ena hans hand kramade han mig lätt där vi låg.
Jag tittade ut genom fönstret. Det var så mörkt och dystert där ute. En liten del av mig kände exakt som vädret visade nu. Mycket där hemma som pågick just nu, därför tillbringade jag gärna min tid hemma hos Gustav. Jag visste mycket väl att jag skulle få ta mycket skit när jag väl kommer hem, och varenda gång jag tänkte på det föll en liten hjälplös känsla ner i magsäcken som en liten sten. Om jag hade kunnat, skulle jag aldrig sätta min fot i mina föräldrars hus igen, men jag visste att det inte skulle gå. Lukten, känslan, golvet, taket ? Allt i mitt hem gav en känsla av att något dåligt, något ruttet. Där var jag misslyckad.
Gustav grymtade till i sömnen och drog sig närmare mig. Jag lät min hand vila i hans. Hur kunde jag tänka på hemmet nu när jag låg nära min älskade? Han var min mur som skyddade mig från all ondhet i världen. Han förstod mig på ett sätt som ingen annan gjorde. Han visste allt om mig ? Förutom om min pappa, förutom mitt hem. Jag hade nämligen aldrig låtit honom komma hem till mig. Jag skämdes otroligt mycket, och visste inte riktigt hur han skulle reagera om han såg mitt hem.
"Är du vaken" viskade han i mitt öra, helt nyvaken.
Jag nickade till svar, fast visste inte om han såg det. Han drog sina fingertoppar längst min arm och jag ryste till. Den lätta beröringen, den ömheten han gav ifrån sig ville jag aldrig mista.
"Hur mycket är klockan?" frågade han och harklade till.
"Det är rätt tidigt" svarade jag medan jag kikade på siffrorna på klockan. "Du kan somna om igen om du vill"
"Nej, jag kan nog inte somna om nu" sade han och pussade mig lätt i nacken.
"Men vi kan ligga ett tag här i sängen om du vill. Det är lite kyligt i luften."
"Mm, jag vet" sade jag lågt och kröp närmre honom.
Det blev helt tyst och vi låg bara där och andades i takt. Han och jag, det var så det skulle vara. Regnet fortsatte att smattra mot fönstret och där ute var det fortfarande dystert. Men här inne var kunde inte dysterheten tränga sig igenom vår mur.
Gustavs andetag blev tunga och sakta försvann han in mot drömmarnas värld igen.
"Jag älskar dig" viskade jag tyst och pussade honom lätt på handen.
Kommentarer
Trackback
