Laugh Cry Live Die
Fan vilken resa hem. Spännande. Jag åkte... eller gick från skolan klockan kvar i tre, och kom hem kvart i fem. Kvart i fem! Kan ni haja? Två fucking timmar! Först var tåget försenat i fem minuter, sa dom. Fine. Det händer! Vad ska man göra åt saken? Tåget blev försenat en kvart. Sedan fick vi vänta i typ fem minuter för att det var ett tåg framför oss. Kul, kul. När vi väl kom in på tågstationen vid Bålsta, hade bussarna redan åkt. Jaaahoo. Fick vänta i tjugo minuter vid busshållsplatsen. Det var kallt, mörkt och tråkigt. Det som piggade upp mig för låten Psycho av Puddle of Mudd.
Kommer hem, ingen hemma och jag lagade mat åt mig själv - igen. Eller ja, det blev lite rostat bröd med en yoghurt, hahaha. Och på tal om maten. Den där libanesiska maträtten vi fick i skolan. Vet ni hur mycket jag har längtat efter libanesisk mat? Och persisk mat? Gimme gimme! För första gången på flera veckor jag har njutit av maten i skolan. Det var riktigt gott.
Har väl inte gjort så mycket idag. Under svenskan när min svensklärare hade genomgång började jag tänka på en sak (vad som helst är roligare att tänka på än att höra hennes prat). Tänk hur mycket en person som man inte känner, som man knappt har pratat med och som man bara har sett, kan påverka en så jävla mycket. Det känns lite... liksom... absurt. En person, vars ord eller handling kan påverka ens dag. Om dagen i sig ska bli lyckad eller om den ska gå helt fel.
Jag tänker främst på dom som säger att dom älskar en viss känd person. Hur kan dom veta att det är real love? Liksom "Jag skulle kunna dö för en person jag inte känner, för jag älskar honom/henne så otroligt mycket". Yeah right. Men det fick mig att tänka till och det... allt känns bara som en konstig, geggig röra just nu.
Allt får mig att vilja, skratta, gråta, bryta ihop och hoppa av glädje på en och samma gång. Bara för att det känns så patetiskt alltihop. Så jag vill skratta för att det är patetiskt, gråta för att det är patetiskt. Bryta ihop för att det inte går och hoppa av glädje för att jag har insett det.
Ha. Mina tankar är weirda ibland.
Jajustja, vifta med händer fjortis! *Viftar febrilt* :)
Kommer hem, ingen hemma och jag lagade mat åt mig själv - igen. Eller ja, det blev lite rostat bröd med en yoghurt, hahaha. Och på tal om maten. Den där libanesiska maträtten vi fick i skolan. Vet ni hur mycket jag har längtat efter libanesisk mat? Och persisk mat? Gimme gimme! För första gången på flera veckor jag har njutit av maten i skolan. Det var riktigt gott.
Har väl inte gjort så mycket idag. Under svenskan när min svensklärare hade genomgång började jag tänka på en sak (vad som helst är roligare att tänka på än att höra hennes prat). Tänk hur mycket en person som man inte känner, som man knappt har pratat med och som man bara har sett, kan påverka en så jävla mycket. Det känns lite... liksom... absurt. En person, vars ord eller handling kan påverka ens dag. Om dagen i sig ska bli lyckad eller om den ska gå helt fel.
Jag tänker främst på dom som säger att dom älskar en viss känd person. Hur kan dom veta att det är real love? Liksom "Jag skulle kunna dö för en person jag inte känner, för jag älskar honom/henne så otroligt mycket". Yeah right. Men det fick mig att tänka till och det... allt känns bara som en konstig, geggig röra just nu.
Allt får mig att vilja, skratta, gråta, bryta ihop och hoppa av glädje på en och samma gång. Bara för att det känns så patetiskt alltihop. Så jag vill skratta för att det är patetiskt, gråta för att det är patetiskt. Bryta ihop för att det inte går och hoppa av glädje för att jag har insett det.
Ha. Mina tankar är weirda ibland.
Jajustja, vifta med händer fjortis! *Viftar febrilt* :)
Kommentarer
Trackback
