Vi passerar in och ut ur varandras liv på nolltid...
Johanna skrev i gästboken: " ...egentligen kvittar det vad jag skrev eftersom det ändå bara passerar in och ut ur ditt liv på nolltid."
Så passerar vi in och ut ur varandras liv på nolltid.
Att vara tillfällig gäst i någons liv är en viktig del av tillvaron - och kanske det som vi oftast är. Någon som bara flimrar förbi. Jag måste finnas i bakgrunden på tusen foton på japanska turister framför Eiffeltornet, St Peterskyrkan, lutande tornet i Pisa. Jag finns där men de kommer aldrig att se mig. Jag tycker att det är lite kittlande. Jag finns, men jag finns inte.
Jag blir ofta förälskad i de som är tillfälliga gäster i mitt liv. Någon i publiken eller i tunnelbanevagnen. Fantiserar om vårt liv tillsammans, försöker telepatiskt få honom att förstå att vi ju är menade för varandra.
Sedan försvinner han. Föreställningen slutar, tåget är framme vid stationen. Livet blinkar, flimrar, hastar vidare. Det är okej. Det är som det är.
Ibland minns jag. Ibland inte. Till slut ska jag ändå glömma allt. Var hos en äldre dam igår som inte har något minne kvar. Hon var en strålande, skärpt och intagande kvinna och fembarnsmor, och nu kom en av hennes döttrar på besök med ett barnbarn. Den gamla damen såg på sin dotters son och sa: Ett sånt vackert barn. Synd att jag själv aldrig fick några.
Det finns inget annat. Stjärnorna på himlen, kropparna vi bär runt på, minnena vi vårdar och våndas över. Allt ska vi äga, och allt ska vi förlora.
Ändå tror jag att det spelar roll. Att det gör en skillnad. Den korta stund vi är tillfälliga gäster i varandras liv. Även om den andra sedan inte minns det. Har man någon gång upplevt lyckan hos en dement äldre dam som får hålla sitt barnbarn i handen kan man inte säga att det kvittar lika eftersom hon ändå har glömt barnbarnet bara några minuter senare. Glädjen, kroppskontaten, närheten, ögonblicket ... när det var där, var det verkligen där.
Vi passerar in och ut ur varandras liv. Och till slut är det nolltid.
Källa: http://jonasgardell.se/doc/diary.jsp?id=70
Så passerar vi in och ut ur varandras liv på nolltid.
Att vara tillfällig gäst i någons liv är en viktig del av tillvaron - och kanske det som vi oftast är. Någon som bara flimrar förbi. Jag måste finnas i bakgrunden på tusen foton på japanska turister framför Eiffeltornet, St Peterskyrkan, lutande tornet i Pisa. Jag finns där men de kommer aldrig att se mig. Jag tycker att det är lite kittlande. Jag finns, men jag finns inte.
Jag blir ofta förälskad i de som är tillfälliga gäster i mitt liv. Någon i publiken eller i tunnelbanevagnen. Fantiserar om vårt liv tillsammans, försöker telepatiskt få honom att förstå att vi ju är menade för varandra.
Sedan försvinner han. Föreställningen slutar, tåget är framme vid stationen. Livet blinkar, flimrar, hastar vidare. Det är okej. Det är som det är.
Ibland minns jag. Ibland inte. Till slut ska jag ändå glömma allt. Var hos en äldre dam igår som inte har något minne kvar. Hon var en strålande, skärpt och intagande kvinna och fembarnsmor, och nu kom en av hennes döttrar på besök med ett barnbarn. Den gamla damen såg på sin dotters son och sa: Ett sånt vackert barn. Synd att jag själv aldrig fick några.
Det finns inget annat. Stjärnorna på himlen, kropparna vi bär runt på, minnena vi vårdar och våndas över. Allt ska vi äga, och allt ska vi förlora.
Ändå tror jag att det spelar roll. Att det gör en skillnad. Den korta stund vi är tillfälliga gäster i varandras liv. Även om den andra sedan inte minns det. Har man någon gång upplevt lyckan hos en dement äldre dam som får hålla sitt barnbarn i handen kan man inte säga att det kvittar lika eftersom hon ändå har glömt barnbarnet bara några minuter senare. Glädjen, kroppskontaten, närheten, ögonblicket ... när det var där, var det verkligen där.
Vi passerar in och ut ur varandras liv. Och till slut är det nolltid.
Källa: http://jonasgardell.se/doc/diary.jsp?id=70
Får jag vara en tillfällig gäst i ditt liv?
Kommentarer
Postat av: Kim
fan vad bra text.
Trackback
