einzigartig

Såg J igår på tåget. Han försökte få kontakt med mig. Jag ignorerade. Kände mig inte så lockad att typ "tjohoa" med honom. Men då började jag tänka lite på dåtiden. Vad som verkligen har hänt. Och inte nog med det, Robbie Williams låt "Angels" började spelas i min mp3. Då började jag direkt tänka på D.

Han var den första killen som jag verkligen tyckte om. Ni vet, sådär... på riktigt. Hans huvud på mitt knä. Hans hand i min. Visserligen hände ingenting, men det var ändå mysigt. Jag var inte ens så ledsen när våra vägar splittrades från varandra.

Jag tror att jag inte är den där förhållande-typen. Eller att människor inte ser mig som en förhållande-typ. Inte ens jag gör det. Jag kan inte riktigt tänka mig att ha någon där vid min sida hela tiden. Ha någon som jag vet tycker om mig för den jag är, och som förlåter mina brister.

Mitt hjärta har aldrig riktigt blivit krossat, för jag vet aldrig om känslorna jag känner för en person är äkta. Allt känns bara så dumt, fånigt och patetiskt. Förutom en... Mitt hjärta har blivit helt krossat en gång, på grund av en kille. Ingen vet hur förkrossad jag verkligen innerst inne blev, men det blev jag. Usch, den var ingen rolig känsla. Men så såg jag den positiva i det hela och tänkte "nu har jag fått uppleva den här känslan i alla fall... och jag vill aldrig känna den igen", hehe.

I nuläget vet jag inte vad jag känner eller tycker. Alla bra killar är ju upptagna så... Så ja.

Skit samma. Vet inte vad jag vill komma fram till... men ibland behöver man ju inte ha en poäng med det man skriver, eller hur? Hehe. Ska diska nu. Kul jul (det är jul om 4 fucking dagar!!!). Mamma gav en skarp pik om att jag skulle göra det utan att verkligen säga att jag skulle göra det (det där blev krångligt).

Vi hörs! Pusshej!