Confession
Men försök med Nisse... Det går superb!
Pratade med en person igår. Jag talade ut om mina problem... Problem som hindrar mig i livet. Som många vet litar jag inte på människor. Eller alltså, missförstå mig inte, jag litar på människor men till en viss gräns. Många kommer inte antagligen förstå eftersom inte ens den här personen som jag pratade med förstod mig. Hon, om någon, brukar förstå mig fullt ut.
De som inte har blivit utsatt för det som jag har vet inte hur mycket saker påverkar mig. Jag har full respekt för de som vågar litar på folk helt ut. Som skulle lägga sitt liv i någons händer. Är det inte skrämmande? Är det inte läskigt? Hur kan ni vara så säkra?
Det fanns ju en tid då jag också lita på allt och alla. Jag berättade varenda liten hemlighet jag bar på och trodde fullhjärtat på att de inte skulle säga min hemlighet till någon. Blåst.
Jag förstår inte riktigt nu hur jag kunde lita på alla dessa människor som jag har blivit sviken av. Är jag verkligen en sån dålig människokännare? Kan jag inte känna lukten av falskhet tills det är försent? Tydligen inte.
Alla människor som jag har litat på, som har varit en sorts hjälte i mina ögon, har krossat mig totalt. Såna saker sätter sig i hjärtat och i själen, och det ger mig problem i livet. Jag tror till och med att jag lider av en lätt paranoia. Så ja, nu har jag sagt det för första gången. Jag tror att jag lider av paranoia.
Ibland kan jag känna att alla människor jag känner är främlingar. Känner jag verkligen dessa människor? Ljuger de för mig? Hittar de på saker? Spelar de framför mina ögon? Allt kanske bara är en uppbyggt plats och alla är skådespelare - förutom jag.
Usch, det där sistnämnda lät jag som värsta egoisten. Som att jag skulle vara stjärnen i ett ruttet samhälle.
Jag kan ibland känna mig överbevakad när jag är själv. Att det finns kameror och mikrofoner överallt, och att det finns människor som bevakar varenda litet steg jag tar. Skrämmande att jag berättar det här. Har aldrig gjort det för någon. Skönt att ingen i min familj läser min blogg - förhoppningsvis. I alla fall, det känns som att jag inte riktigt är själv någon gång.
Allt det här kom efter sommaren 2004. Vad som hände då kanske jag tar någon annan gång när jag är tillräckligt mogen att berätta det. När jag slutar skämmas över allt.
Men jag tänker; allting har en mening... eller? Allt det här som händer har en speciell orsak? Eller... ? Jag måste bryta mig ut från min låtsasvärld, min bubbla. Ge mig bara tiden så kanske det blir bättre för både mig och dig.
Pratade med en person igår. Jag talade ut om mina problem... Problem som hindrar mig i livet. Som många vet litar jag inte på människor. Eller alltså, missförstå mig inte, jag litar på människor men till en viss gräns. Många kommer inte antagligen förstå eftersom inte ens den här personen som jag pratade med förstod mig. Hon, om någon, brukar förstå mig fullt ut.
De som inte har blivit utsatt för det som jag har vet inte hur mycket saker påverkar mig. Jag har full respekt för de som vågar litar på folk helt ut. Som skulle lägga sitt liv i någons händer. Är det inte skrämmande? Är det inte läskigt? Hur kan ni vara så säkra?
Det fanns ju en tid då jag också lita på allt och alla. Jag berättade varenda liten hemlighet jag bar på och trodde fullhjärtat på att de inte skulle säga min hemlighet till någon. Blåst.
Jag förstår inte riktigt nu hur jag kunde lita på alla dessa människor som jag har blivit sviken av. Är jag verkligen en sån dålig människokännare? Kan jag inte känna lukten av falskhet tills det är försent? Tydligen inte.
Alla människor som jag har litat på, som har varit en sorts hjälte i mina ögon, har krossat mig totalt. Såna saker sätter sig i hjärtat och i själen, och det ger mig problem i livet. Jag tror till och med att jag lider av en lätt paranoia. Så ja, nu har jag sagt det för första gången. Jag tror att jag lider av paranoia.
Ibland kan jag känna att alla människor jag känner är främlingar. Känner jag verkligen dessa människor? Ljuger de för mig? Hittar de på saker? Spelar de framför mina ögon? Allt kanske bara är en uppbyggt plats och alla är skådespelare - förutom jag.
Usch, det där sistnämnda lät jag som värsta egoisten. Som att jag skulle vara stjärnen i ett ruttet samhälle.
Jag kan ibland känna mig överbevakad när jag är själv. Att det finns kameror och mikrofoner överallt, och att det finns människor som bevakar varenda litet steg jag tar. Skrämmande att jag berättar det här. Har aldrig gjort det för någon. Skönt att ingen i min familj läser min blogg - förhoppningsvis. I alla fall, det känns som att jag inte riktigt är själv någon gång.
Allt det här kom efter sommaren 2004. Vad som hände då kanske jag tar någon annan gång när jag är tillräckligt mogen att berätta det. När jag slutar skämmas över allt.
Men jag tänker; allting har en mening... eller? Allt det här som händer har en speciell orsak? Eller... ? Jag måste bryta mig ut från min låtsasvärld, min bubbla. Ge mig bara tiden så kanske det blir bättre för både mig och dig.
Kommentarer
Trackback
